Jag är nog rätt dålig på det där med att vara en närmsta vän. Jag tror själv att jag är för mycket ensamvarg för att ha  bra kompisrelationer som varar för även om jag gillar att hitta på saker och snacka skit in på småtimmarna så öppnar jag mig aldrig för någon som jag borde. Även om jag pratar om mig själv så pratar jag inte om mig själv, förstår ni? Kan babbla hejdlöst om saker som inte spelar någon riktig roll men är en lyssnare ända ut i fingerspetsarna och en bästa-kompis-relation handlar väl om att man vänder ut och in på varandra, tillsammans. Får väl säga att jag själv är min egna bästa vän även om det låter som en tragisk emohistoria så är det faktiskt så. Men har många fina i min närhet, det ska ni veta! 

 

Självklart min fina sambo R. Vi somnar och vaknar ju med varandra vareviga dag så det är klart att man kommer varandra nära inpå skinnet. Han lyssnar på mig även om mycket handlar om honom just nu. Utan att berätta för mycket så har han en allergi som gör att hans kropp är "allergisk mot sig själv" så det är mycket telefonsamtal och mediciner och utredningar och vårdcentraler och sjukhus och skit just nu. & min vän W som jag egentligen inte förstår hur vi kan vara så nära varandra när han jobbar natt och kliver upp när det är dags för mig att göra iordning middagen. Gick i gymnasiet tillsammans och det var där vi hittade varandra, festade massor sen när jag flyttade hemifrån snackade vi mindre och sen fick vi tillbaka kontakten igen i höstas och då är det som om vi inte ens varit ifrån varandra.

 

Sedan vet jag att jag har ett par som är sådär; vi snackar sällan men när vi väl ses eller ens snackar via sms så känns det som om tiden stått still. Vi klickar direkt, även om våra liv tagit olika vägar på lite olika sätt. J och J <3