När jag var mindre och hade en period när jag inte mådde sådär jättebra (läs: sjuan till nian) så hade jag en rutin på kvällarna att när jag duschat, tagit bort sminket, borstat tänderna och sådär så satte jag mig vid datorn, drog igång lite musik och grät. I princip varenda dag. Låter jättetragiskt när jag läser det men så var det och det behövdes inte alls mycket för att göra det heller, det var så mycket som hände. Men nu går det långt mellan gångerna. Man kan säga att när det händer något jobbigt så stänger jag av fullständigt, "lagrar känslorna", drar på mitt pokerface och tar itu med det jobbiga som legat på hög vid ett senare tillfälle när det svämmar över. Kan inte säga exakt att "det här gör mig ledsen" men jag har en grubblarhjärna och mycket av det jag mår dåligt över är när jag ifrågasätter min egna existens. Meningslöshet, hopplöshet. Sånt har jag ofta gråtit över.