Det har varit tyst här ett tag. Jag tänker inte ursäkta mig, däremot säga något klyschigt: livet kom emellan. Ska jobba ett par monsterveckor här i juli med start imorgonbitti så jag står och gör matlådor såhär på kvällskvisten. Har haft migrän idag så jag har mest sovit till och från fram till halv åtta ikväll. Suck. Sån jäkla energiuttömmande och handikappande sjukdom. Jag blir så less. Nä, det var inte det jag skulle prata om.

 

I bakgrunden till mitt matlagande lyssnar jag på repriser av årets sommarpratare. Just för stunden är det jonas gardell men nyss var det carolina gynning som höll i tråden och jag känner igen mig i princip varje ord hon säger. Känslan av att man måste hinna med så mycket det bara går av livet och gärna lite extra, tänja på gränserna, alltid vilja ha energin och kicken. Ni som känner mig väl vet hur jag fungerar som. Lever ständigt för morgondagen, svårt att njuta av nuet. Och så har jag varit i många många år. Men jag vet inte hur jag skulle orka med vardagen annars. Det känns inte som om saker i mitt liv är tillräckligt viktiga för att fokusera på. Självklart älskar jag min familj och är glad att jag har ett jobb någon månad till men det är liksom i utkanten av livet. Jag vill att centrum i mitt liv ska vara det jag lever för, och för tillfället finns ingenting sånt och har inte gjort på länge. Jag har en typ av tänkarhjärna som jag inte tror att alla har utvecklat. Att det finns två olika typer av människor. Det finns dom som tänker, mår dåligt och accepterar det. Sen finns det den kategori som jag själv tillhör; dom som tänker, mår dåligt och överanalyserar skiten in i minsta partikel, på ett självdestruktivt sätt. För det är så det blir faktiskt. Självdestruktivt. Jag tränar på att kunna släppa saker, vara glad för det lilla, acceptera att jag inte kan veta allt, lösa allt, hjälpa alla men det är svårt. Det sitter i ryggraden. Och man märker så väl när man träffar en människa som har den här typen av hjärna och jag önskar mig så hårt en annan typ av hjärna i julklapp. 

 

Tillbaka till carolinas sommarprat så pratade hon även om att man aldrig känner lugnet ni vet. Lugnet som gör att man automatiskt fångar dagen och faktiskt kan njuta av den. Hennes räddning verkar ha varit när hon fick sin dotter alicia och jag kan verkligen känna att det är något som skulle fungera för mig också. Det känns som om det är det enda som är värt något här i livet. Jag kommer kanske känna annorlunda om tjugo år men det enda jag kan tänka mig skulle ge mig fullständig lycka är ett barn. Hon pratar även om att man alltid försöker dämpa ångesten med diverse saker. I hennes fall har det varit att resa runt jorden, tagit mycket droger, måla tavlor, shoppa osv. Och även om hon har en dotter nu så har hon ändå ångesten som kommer till henne ibland. När hon sa det så bekräftade det teorin jag haft ett tag att "jag kommer alltid att ha ångesten tryckande i maggropen", det gäller bara att kunna hantera skiten.