något jag imponeras av gällande andra människors personligheter är folk som bara ser det positiva jämt. Som har en positiv inställning till exakt allt och som tar livet med en klackspark. Jag är inte så men tänker vad mycket energi man sparar om man skulle ta lätt på saker och inte bli upprörd och irriterad men hur lätt är det? Jag är en människa som tänker för mycket för mitt eget bästa, en grubblare som har lätt till både irritation och glädje för att jag själv tycker det är viktigt att tillåta mig själv att känna så. Hur ska man kunna ändra en sån djup vana och inte brusa upp över egentliga småsaker? Livet ÄR inte skitkul jämt. ibland inte alls bra och ibland väldigt kul, för ingen människa är felfri och alla har både sina ryggsäckar (mer eller mindre tunga) och en grusig väg att gå. ibland bestiger man branta branta berg och ibland känns livet som sand mellan tårna, ni vet vad jag pratar om.

 

Blondinbella pratar mycket om att man ska ha en positiv inställning till allt, när man startar egna företag, när man föder barn, när man säljer aktier, när man har olika åsikter i en relation etc etc men HUR ska man kunna gå genom livet med ett leende på läpparna när satan finns på jorden i form av sjukdomar, försäkringskassan, krig, teknikstrul, svält, magsjuka och orättvisa? Hur hur hur? Det är för mig en gåta. Handlar det om att sätta saker i perspektiv? För självklart är mina problem med tex punka på bilen inte ett dugg om man sätter det i perspektiv till resten av jordens problem men man får inte heller ignorera sina egna problem helt bara för att andra har det värre. Det finns alltid någon som har det värre, självklart. Men det är en annan fråga. 

 

Min extrasyster som tyvärr gick bort här i november är också ett typiskt exemplar på en positiv människa. Hon hade varit sjuk större delen av sitt liv och prognosen hade inte sett bra ut för henne på länge men varenda gång man träffade henne skrattade och log hon hela tiden. Hon hade en livsglädje större än någon annan jag vet, trots att försäkringskassan jävlades med henne, sjukdomen jävlades, och det var läkarbesök stup i kvarten så var hon så glad att leva. Jag vill vara mer som henne. Får så dåligt samvete när jag gnäller över mina småsaker när hon var så positiv trots att hon visste att hon gick en mörk utgång till mötes.. Måste man bli sjuk i Sverige för att uppskatta vad man har? Är det så jävla illa i ett i-land... Är jag bara otacksam?