Min familj är lite splittrad kan man säga. Mamma och pappa gick ifrån varandra när jag var liten och har sedan dess uteslutande bott hos pappa tills jag flyttade hemifrån tre månader efter studenten. Mamma skaffade ny man och barn, Eddie, och bor på bondgård långt upp i skogen ovanför sollefteå. Hon jobbar inom äldreomsorgen. Pappa bor i lägenhet på andra sidan ica och står på en plåtverkstad och jobbar. Sen har vi lillasyster Flisse. Nä, självklart är hon inte döpt till Flisse utan Anna, men för att göra en lång historia kort så är det lättare att säga Flisse än Flinjesus. Hon går första året i gymnasiet och går hotell och turism. Involverad i kyrkan och politik. 

 

Sen har jag en annan del av familjen som inte är biologiskt min familj men som blivit en familj rent emotionellt nämligen våra gamla grannar från när vi bodde i hus och allt var som en saga. Grannarna gick också ifrån varandra och då kan man säga att jag fick två mammor. En extramamma, Carina, med barn i ungefär samma ålder som mig och Flisse; Alice och Wille. Struligt? Nä, inte alls :) Alla familjer har det inte perfekt med mamma, pappa, barn, hus och välbetalda jobb och det är ingenting man behöver skämmas för. Den "socialt accepterade familjen" kanske inte har det så himla kul bakom stängda dörrar även om det är det skenet man försöker hålla uppe och då är det bra mycket bättre att ha det såhär. För det är en sak som är säker och det är att jag och min stora, konstiga familj har det riktigt kul. Även om det är två tonåringar som bara suckar åt allt, en tvspelskille som är besatt av manga, en lillebror som har adhd i benen, en mamma som bor långt bort och en mamma som bor närmre och bara varit med om elände dom senaste åren. Men det gör liksom ingenting. Vi fixar ju allt tillsammans. Det är inte vårt fel att vi inte kunde veta att saker och ting skulle bli upp- och ner för tio år sedan.